DOMEN 189 För övrigt tilltog ovädret, blixtarna följde tätt på var- andra, åskan började mullra och vindstötar, orkanens före- bud, veno i ryttarnas plymer och hår. Ryttartruppen sträckte nu ut i fullt trav. Strax bortom Fromelles bröt ovädret löst; man svepte in sig 1 kapporna, men hade ännu en och en halv mil att fär- das; man tillryggalade dem under verkliga störtfloder av regn. D'Artagnan hade tagit av sig hatten och icke brytt sig om att taga på sig kappan; han fann en njutning i att låta regnet piska sin brännheta panna och rinna ned på sin av feberrysningar skakande kropp. Just som den lilla skaran hade passerat Goskal och icke hade långt kvar till poststationen, syntes en karl, som sökt skydd under ett träd, träda fram bakom dess stam, med vilken han sammansmälte i mörkret, och gå och ställa sig mitt på vägen, i det han lade ett finger på läpparna. Athos känge igen Griniaud, »Vad är det då?> utropade d'Artagnan. »Skulle hon ha lämnat Armentiéres?» Grimaud nickade jakande. D'Artagnan skar tänderna. »Tyst, f'Artagnan !> sade Athos. »>Det är jag, som åtagit mig alltsammans, alltså tillkommer det mig att förhöra Grimaud.> >Var är hon?» frågade Athos, Grimaud sträckte ut handen i riktning mot floden Lys. »Långt härifrån?» frågade Athos. Grimaud visade sin herre sitt krökta pekfinger. >Ensam?» frågade Athos. Grimaud gjorde ett jakande tecken. Mina herrar», sade Athos, >»hon är ensam en halv mil härifrån, åt floden till.> >Det är bras, sade P'Artagnan, svisa oss vägen Grimaud.> Grimaud styrde kurs tvärs över fälten och blev nu trup- pens vägvisare. Då man färdats ett par tusen fot, träffade man på en bäck, som man vadade över. hh Vid skenet av en blixt såg man den lilla staden Enguing- em. »Är det där, Grimaud?» frågade Athos. Grimaud skakade nekande på huvudet. »Låt oss då vara tysta!» sade Athos. Och den lilla truppen fortsatte sin väg. En ny blixt lyste till; Grimaud sträckte ut handen, och