Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 1. Det franska samhället före revolutionen (l’ancien régime)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säd i de för dessa ändamål afsedda inrättningarne på
seignörens gods (banalités)[1]. I vissa provinser fick han ej sälja sitt
vin, förr än en viss tid förflutit efter skörden, på det
seignören först skulle få sälja sitt (banvin); han hade att betala till
denne färgpenningar, bropenningar, vägpenningar,
flodpenningar (péages) och på vissa ställen eldstadspenningar (fouages),
vidare afgifter för begagnande af torgplatser, mått och vigt,
samt stundom äfven sådana, hvilkas grund var det beskydd
han fordom i krigiska tider kunnat finna i seignörens
befästade slott (les droits de guet et de garde). Liksom han
hade dagsverksskyldighet till staten, så hade han äfven sådan
till seignören (corvées), hvilken under denna titel kunde ålägga
honom uppdrag, som retade genom sin godtycklighet eller sin
rent af ömkliga beskaffenhet[2]. Konungen eller den seignör,
som hade den höga domsrätten, egde att bestämma öfver fisket
på hans område. Hans adliga seignör, men ej han själf hade
rätt att jaga på hans egen mark, ty jagten var uteslutande
ett privilegium för adeln, hvilket en författare som 1765 skref
om de feodala rättigheterna (Renauldon) prisade såsom en
synnerligt vis anordning, afsedd att bereda denna klass en
lämplig sysselsättning samt vänja det öfriga folket från bruket af
vapen. Detta skenbart obetydliga privilegium var i själfva
verket mera än de flesta andra egnadt att väcka ond blod.
I kraft däraf kunde seignören under förevändning att skydda
villebrådet förbjuda bönderna att företaga skörden på den tid
desse funno lämpligt. Bonden fick ej hafva skjutvapen, och
för att detta stadgande skulle efterlefvas kunde han
underkastas husvisitation. På hans vallhundar afskar man
knäsenorna för att göra dem odugliga till jagt, och han måste utan
motstånd finna sig i, att villebrådet uppåt hans gröda eller
att den nedtrampades af adliga jägare. Ytterligare skada
därpå åstadkommo kaniner och dufvor från hans adliga
grannars öppna kaningårdar och dufslag, ty om också rätten att
hålla sådana ej var uteslutande förbehållen adeln, så var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
