Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 2. Upplysningsfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällsmyndigheten usurperas af en regent (monarkien) eller en
styrande klass (aristokratien) i stället för att öfverlemna den åt
alla. Den ende legitime suveränen var sålunda folkviljan,
(la volonté générale), som utröntes genom allmän
folkomröstning, och dess makt var en och odelbar. Någon delning af
makten mellan regent och folk (verkställande och lagstiftande
myndigheter) var således ej berättigad, och ej häller kunde
man tala om något fördrag dem emellan, ty regenten liksom
alla öfriga ämbetsmän var blott folkets tjänare, hvilken det
när som hälst kunde afskeda, och han hade således ej rätt
att uppställa några vilkor. Ej häller kunde folket öfverlemna
sin makt åt en representation, ty representanter voro blott
dess ombud, som ej egde befogenhet att binda sin principal;
hvarje lag, som ej godkänts af folket i dess helhet, var således
ogiltig, och om ett land tillåter representationen att stifta
lagar, såsom t. ex. England, egde det ej verklig frihet utom
vid själfva valet[1].
Folkviljan var således suveränen, men hvilka voro då de
rättigheter som tillkommo denne gent emot individerna? Vid
lösandet af denna fråga visar det sig att Rousseau var bunden
af traditionerna från det samhällsskick (det monarkiskt
despotiska), hvilket han gjort till sin uppgift att bekämpa, ty samma
oinskränkta myndighet, hvarpå t. ex. en Ludvig XIV gjort
anspråk öfver sina undersåtar, tillerkände han den nya
suveränen öfver de enskilde medborgarne, och hvad han kallade
frihet (ty frihet skulle jämte jämlikhet vara det nya
samhällets mål) var i själfva verket dess motsats: den
fullständigaste statsdespotism. Visserligen skulle hvarje medborgare
vara delaktig af den suveräna myndigheten, men då hans
andel däri blott utgjorde bråkdelen af den enhet, han
representerade, och hela folket antal[2] (således i ett folk af 26
millioner: 1/26000000), blef denna andel illusorisk, och den
suveränitet, som tillerkändes honom, kom i verkligheten att
innebära en ofrihet, vida fruktansvärdare t. o. m. än den,
som funnits i det gamla samhället, ty i detta hade de sociala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
