Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifna föredömet tillstyrka de enhälligt, åtminstone för tillfället,
en likformig direkt beskattning d. v. s. upphäfvandet af de
privilegierade klassernas skattefrihet[1]. I tid framstäldt, skulle
detta anbud antagligen för en lång framtid hafva kunnat
rädda den franska aristokratiens ställning. Nu kom anbudet
emellertid för sent. Under de sista årens oro hade
jämlikhetsidéerna gripit omkring sig alt för mycket, för att det
tredje ståndet skulle låta sig nöja med detta medgifvande;
med oemotståndlig makt fordrade nu nationens flertal ett
fullständigt undanrödjande af dessa privilegier och feodala
rättigheter, hvilka, så de ena som de andra, genom den
franska aristokratiens försummande af alla aristokratiska pligter
blifvit fullkomligt oberättigade. En dylik tillämpning af
»de mänskliga rättigheterna» ville dock adeln i allmänhet ej
veta af. I de flesta af dess cahiers åtföljes medgifvandet om
likhet i beskattning af ett uttryckligt förbehåll om alla öfriga
rättigheters och privilegiers bibehållande; bland dessa nämnas
särskildt i flere: adelns uteslutande rätt till officersplatser
— domareplatsernas ärftlighet ville man dock allmänt
uppoffra — och åtskilliga valkretsar förbjödo sina representanter
att samtycka till någon på lagstiftningsväg åstadkommen
aflösning af de feodala rättigheterna. Hvad som under sådana
förhållanden var att vänta med afseende på en verklig social
frigörelse, ifall ståndsomröstningen vid riksdagen bibehölls,
är lätt att inse, och nu var just ett sådant bibehållande
något, som flertalet af adelns cahiers äfven fordrade eller
åtminstone förordade[2]. Ej minst betecknande äro slutligen de
i några cahiers förekommande yrkandena, att adelsmän
fortfarande skulle ensamma få bära värja, eller adelns i Alençon
begäran om ett särskildt utmärkelse- och igenkänningstecken
för adliga män och kvinnor — de lemna ett egendomligt
vitnesbörd om, huru denna aristokrati, sedan den förlorat
kärnan, med så mycket större ifver höll fast vid skalet.
Af dessa cahiers framgår sålunda, att den franska adeln
ingalunda varit berättigad att, såsom den sedan gjorde, påstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
