Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - Noter till första boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Roux, Tocqueville, H. Martin m. fl.) hafva gifvit
analyser af les cahiers, men så vidt jag vet har endast Chassin:
La génie de la révolution, Paris 1864—5 och Les cahiers des
curés, Paris 1882, gjort dem till föremål för specialarbeten, hvilka
emellertid i reda och historisk uppfattning lemna åtskilligt öfrigt
att önska.
XII) (Hänvisning fr. s. 105.) Calonne hotades efter sitt fall
af parlamentet med ett åtal för sin förvaltning och flydde då till
England. Här säges han hafva haft sin hand med i utarbetandet af
grefvinnan de Lamottes memoarer, och drottningens kammarfru m:me
Campan berättar, att hon i manuskriptet till dessa sett rättelser med
Calonnes stil. Denne har också offentligt i de engelska tidningarna
erkänt, att han gjort rättelser, men endast af de smutsigaste ställena
och detta blott för att skona drottningens känslor, när hon skulle
taga del af manuskriptet, om hvars inköp och undertryckande han
låg i underhandling med familjen Lamotte. Mot detta påstående
utgaf grefvinnan Lamotte en vederläggningsskrift (Detection or a
scourge for Calonne, London 1789), hvari hon påstår att Calonnes
ändringar varit af vida mera omfattande beskaffenhet, samt att
han genom att skaffa sig en afskrift af memoarerna velat bereda
sig ett vapen mot drottningen för att därigenom åter tilltvinga sig
sin plats eller ock, om detta misslyckades, hämnas. Naturligtvis
kan man ej lita på grefvinnan de Lamottes vittnesbörd, men vare sig
Calonne var oskyldig eller ej, är det antagligt, att den afgjorda
ovilja och misstro, som Marie-Antoinette efter denna tid ständigt
hyste mot honom, i någon mån hade sin grund i att hon ansåg
honom skyldig.
XIII) (Hänvisning fr. s. 113.) Meningen var att
provinsialförsamlingarna skulle väljas af och bland distriktsförsamlingarna
och dessa åter af valmöten, bestående af socknarnas seignörer,
kyrkoherdar och märer samt representanter för socknarnas kommunalråd.
Dessa åter skulle bestå af en vald mär eller syndicus, såsom
verkställande myndighet, seignören, kyrkoherden och 3—9 medlemmar,
hvilka liksom mären skulle väljas på allmän stämma. Till en början
utsågos emellertid provinsialförsamlingarnas första hälfter af
regeringen, hvarefter de kompletterade sig. Provinsialförsamlingen utsåg
sedan sina underlydande distriktförsamlingars första hälfter, hvilka
sedan i sin ordning kompletterade sig själfva. Tocqueville har
antagit, att provinsialförsamlingen äfven erhöll den administrativa
makten, och att sålunda intendenternas myndighet nu blef i
hufvudsak tillintetgjord. Chérest har emellertid visat, att den nya
organisationen fortfarande lemnade den egentliga administrationen åt
intendenten, men att detta föranledde häftiga protester från adeln
och presterskapet. Kommunalstyrelsens organisation synes varit det
mest lyckade i denna reform, hvilket bl. a. framgår däraf, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
