Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstå. Under sådana förhållanden var det, som valrörelsens
vågor gingo öfver landet, som läror om en oinskränkt frihet
och jämlikhet predikades för en i den djupaste okunnighet
försänkt menighet, förut förbittrad genom århundradens
förtryck och nu af hungersnöden bragt till förtviflan. Och
samtidigt härmed undergräfdes det gamla förvaltningssystemets
anseende genom striden med ett nytt, som ej häller lyckades
förvärfva någon rätt auktoritet, då det ej tillfredsstälde de
förväntningar, som det uppväckt[1]. Följden af alt detta blef,
att redan före riksdagens öppnande den gamla
samhällsordningen började sammanstörta. »Under de 4 månader, som
föregingo Bastiljens stormning kan man räkna mer än 300
upplopp i Frankrike.» Stråtröfvare och skälmar uppträdde med
den oerhördaste fräckhet, och i byarna kring Paris samlade
sig skaror af vagabonder, hvilkas antal man får beräkna i
tusental och som ej begärde något bättre än att få förstärka
de pöbelhopar, som i den stora staden väntade på första
tillfälle att skrida till mord och plundring. Inför denna rörelse
blefvo myndigheterna dag för dag alt mera maktlösa.
Naturtillståndet stod i själfva verket för dörren, men i stället för
den drömda idyllen framträdde det redan såsom ett allas krig
emot alla. Den uppgift, som alt från början uppstälde sig för
riksdagen, var sålunda ej blott en reformation utan en
rekonstruktion af samhället.
Den församling, på hvilken så stora kraf stäldes,
utgjordes af vid pass 1200 personer, af hvilka hälften
representerade de 2 högre stånden och hälften det öfriga folket eller
det s. k. tredje ståndet. Undersöker man, huru valen inom
de särskilda stånden utfallit, erhåller man ytterligare bevis
på den upplösning, som vid denna tid inträdt i Frankrikes
sociala förhållanden. Mellan själfva den katolska hierarkiens
annars så fast sammanfogade grader hade bandet brustit eller
åtminstone försvagats. Kyrkoherdarne hade nämligen ej i
främsta rummet anförtrott sin sak åt sina förmän utan åt
medlemmar af sin egen klass. Endast omkring en tredjedel
af det första ståndets riksdagsmän tillhörde de högre graderna
(ärkebiskopar, biskopar, abbéer och domherrar), och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
