Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obetydligare advokater, och denna klass blef också den talrikaste
bland det tredje ståndets ombud[1]. På grund så väl häraf
som af sin vana vid offentligt uppträdande kommo de att
spela en ledande roll inom riksdagen och detta blef af en
väsentlig betydelse för revolutionens hela karaktär. Någon
praktisk erfarenhet af hvad som hörde till en stats styrande
egde dessa advokater lika litet som landtjunkarne och
kyrkoherdarne, hvilka bildade pluraliteten i de båda andra
stånden. Deras politiska bildning hade sin grund dels i de
teorier, hvilka Rousseau och Mably lyckats göra till dagens
lösen, dels i dem, som sedan århundraden herskat bland de
franska legisterna, konungarnes förnämsta medhjälpare vid
enväldets uppbyggande. Mellan dessa båda idékretsar fans,
oaktadt deras skenbara oförenlighet, en väsentlig
öfverensstämmelse, nämligen, att båda gåfvo statsmakten, enligt den
förra utöfvad af eller i namn af folkets majoritet, enligt den
senare af konungen, en oinskränkt makt öfver individen.
Den gammalfranska legistiska, från den romerska rätten
utgångna statsteorien uppoffrade helt och hållet friheten; den
rosseauiskt-mablyska höjde den samma till skyarna, men
förstod därmed blott det som utgör den ena sidan af dess
väsende: den folkliga själfstyrelsen; det andra, lika vigtiga
momentet i en verklig frihet, som består i garantier för
individens rätt och fria utveckling, gaf denna teori, i följd af sin
optimistiska uppfattning af verlden, lika litet någon plats
som den förra. Det 18:de århundradets legister
sammansmälte nu de båda teorierna, i det de på den nya suveränen:
folket, helt enkelt öfverflyttade alla den förres prerogativ,
och det var de, hvilka såsom revolutionens egentliga ledare på
detta sätt kommo att gifva den praktiska utvecklingen åt de
frön till statsdespotism, som innebodde i den rousseauska
samhällsläran[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
