Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid dessa antydningar om de utsedda ombudens
samhällsförhållanden vilja vi för tillfället stanna, uppskjutande
de särskilda personernas karaktäriserande till skildringen af
de händelser, i hvilka de på ett verksammare sätt ingrepo.
Dock må härifrån en undantag göras för Gabriel Honoré
de Mirabeau. Hans betydelse för revolutionen var sådan,
att man svårligen kan begynna studiet af dess historia utan
en närmare kännedom af hans personlighet och de
egendomliga omständigheter, under hvilka den samma utvecklades.
Äfven i det hänseendet torde en teckning af hans lif här
kunna försvara sin plats, att den lemnar en målande bild
från det tidehvarf, hvars allmänna karaktär vi i det
föregående sökt angifva och hvars undergång skall utgöra föremålet
för den följande framställningen.
Enligt en familjetradition härstammade slägten Riquetti
de Mirabeau från en förnäm landsflyktig ghibellinfamilj, som
under medeltiden från Florens inflyttat till Provence, men
huru tilltalande det än skulle vara att få leda den store
folktribunens anor upp till någon af dessa kraftiga och eldiga
partikämpar, hvilka gjort Italiens och särskildt Florens’
medeltids historia så spännande, så fordrar sanningen det
erkännandet, att de stöd, som kunna anföras för denna tradition,
äro ytterst svaga[1]. Den förste af slägten, hvilken man med
visshet känner, var Jean Requet (Riqueti), konsul i
Marseille. Rik, antagligen genom handel, inköpte han länsgodset
Mirabeau i Provence, efter hvilket familjen erhöll sitt namn,
och lyckades på grund af en rättslig undersökning (1571)
blifva erkänd såsom adelsman. Hans sonson upphöjdes till
markis, och från denne härstammade Mirabeau i tredje led.
Den mirabeauska slägten var rik på dessa eldiga, kraftiga
personligheter, som det södra Frankrike så ofta framalstrar,
och i olikhet med den franska aristokratiens flertal, lät den
ej locka sig att utbyta sin trygga och gagnande provinsiella
magnatställning mot hofgunstens bedrägliga sken.
Efter att hafva varit en af Vendômes tappraste krigare,
egnade sig Mirabeaus farfar, Jean Antoine, helt och hållet åt
vården af sitt gods, förde öfver sina underhafvande ett strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
