Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 1. Det gamla samhällets fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ståndet, och det behöfdes, att grefven af Artois uppmanade
därtill samt att adelns president, hertigen af Luxembourg,
rent af förklarade, att konungens person sväfvade i fara, innan
ståndet kunde förmås att lyda. Samma dag egde föreningen
rum, hvarefter församlingen under de följande dagarne
närmare organiserade sig. Den 2 Juli antogs sålunda ett
reglemente, enligt hvilket presidentplatsen blott skulle besättas för
14 dagar åt gången, och nationalförsamlingens första
ordinarie president blef, sedan hertigen af Orléans afböjt detta
förtroende, en medlem af första ståndet, den frisinnade
ärkebiskopen af Vienne, Le Franc de Pompignan. Nu (d. 8 Juli)
beslöt också församlingen att ej låta hindra sig i sina arbeten af
åtskilliga adliga deputerades förklaringar, att de på grund
af sina instruktioner tills vidare ej kunde deltaga i de
gemensamma förhandlingarna, och härmed var således den vigtiga
konstitutionella grundsatsen faktiskt stadgad, att valmännen
ej hade rätt att utfärda bindande instruktioner[1].
Emellertid hade den kungliga förklaringen af den 23
Juni ännu ej blifvit återkallad, och i själfva verket var det
ej häller hofpartiets afsigt att den skulle blifva det. En väl
underrättad samtida[2] berättar, att konungens uppmaning af
den 27 Juni åtföljdes af förtroliga meddelanden från hofvet
till åtskilliga adelsmän om, att trupper skulle sammandragas
och sedan alt förändras. En betydlig del af adeln fortfor
också att hålla särskilda sammankomster, ja protesterade
formligen mot, att föreningen skulle få anses innebära ett ingrepp
för framtiden i ståndsförfattningen. Med de i Paris utbrutna
oroligheterna, till hvilka vi snart skola återkomma, såsom
förevändning lät nu konungen — utan Neckers vetskap —
verkligen en truppstyrka af omkring 30,000 man, till stor del
bestående af utländska soldenärer, framrycka till närheten af
Versailles och Paris. Försoningen med Necker och
befallningen om ständernas förening hade i själfva verket för hofvet
blott varit ett medel att vinna tid för genomförandet af denna
åtgärd; hvad därmed åsyftades var ingenting mindre, än att
konungen, stödd på en pålitlig väpnad styrka, skulle för alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
