Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutionens frihetssådd från anarkiens ogräs samt rädda
Frankrike från skräckväldets fasor? Onekligen synes åtskilligt tala
till förmån härför, men å andra sidan motsäges en dylik
slutsats af ytligheten och förvildningen i hans samtids politiska
uppfattning, af de hinder, som hans dåliga rykte ännu reste
i hans väg, samt kanske mest af konungaparets opålitlighet,
som han åtminstone stundom med bitter smärta anade. Hvad
han skulle och hvad han icke skulle förmått är emellertid nu
för alltid förvisadt till gissningarnas område, ty midt i sin
äras högsta glans bortrycktes han af döden. Äfven för hans
jättekrafter hade det lif han fört, öfvermåttet af utsväfningar
och själsansträngningar, varit för mycket. Alt från början af
året 1791 kände han sin hälsa vackla, men ville dock ej afstå
från att infinna sig i nationalförsamlingen. Hans sista
uppträdande därstädes var egnadt åt vänskapen. La Marcks
förmögenhet bestod till stor del i franska grufvor, och den 27
Mars genom dref han ett beslut till förmån för grufegare.
Dödssjuk begaf han sig från manègesalen till La Marck,
hvilken han meddelade utgången med orden: »Er sak är
vunnen, men jag är död», hvarpå han fördes till sitt hem för
att aldrig mer lemna det. Nu visade det sig, hvilken makt
han förvärfvat öfver sina landsmän. Under hela hans
sjukdom var gatan, där han bodde, ständigt uppfyld af tysta,
oroliga människoskaror. För att ej den sjuke skulle störas
tilläts ingen vagn passera. Offentliga bulletiner utgåfvos hvar
tredje timme. Konungen lät dagligen efterhöra hans tillstånd;
Barnave kom på jakobinernas vägnar i samma syfte, och hvad
de konservativa tänkte visar följande yttrande af Malouet:
»Hans död var liksom hans lif en offentlig olycka.»
Själf bevarade han till det sista tron på sin förmåga och
betraktade sin död som en nationalolycka. »Jag för med mig»,
utropade han, »den franska monarkiens begrafningsståt;
partierna skola efter min död slitas om dess trasor.» Den 2 April
kl. 1/2 9 på morgonen var alt slut. »Aldrig förr blef i Paris
en död så sörjd, aldrig, sedan denna natt för länge sedan då
Ludvig XII dog. — Konung Mirabeau är nu den förlorade
konungen, och man kan utan mycken öfverdrift säga, att alt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
