Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hans egna vapen och som förstodo att göra det, om också
ej med hans sega uthållighet, så i stället med större djärfhet.
Emellertid måste striden upptagas, så mycket mer som en
filosofiskt-religiös meningsskiljaktighet äfven tillkom.
Den konstitutionella kyrkan, som i så hög grad varit
föremål för Ludvig XVI:s afsky, drogs egendomligt nog med
i hans fall. Första steget till dess upphäfvande togs redan
den 25 Dec. 1792, då konventet afskaffade de kristna sön- och
högtidsdagarna såsom officiella hvilodagar. Den 7 Nov. 1793
skrämde hébertisterne den karaktärslöse biskop Gobel af Paris
att med en del af sina prester inför konventet nedlägga sin
presterliga värdighet och afsvärja kristendomen. Konventets
egna presterliga ledamöter följde hans exempel utom den
hederlige Grégoire, som modigt förklarade, att han gerna afstod från
sina kyrkliga inkomster, men förblef biskop, och den 22
erbjöd konventet pensioner åt alla prester, som ville nedlägga
sina ämbeten. Att den konstitutionella kyrkan sålunda i
stillhet begrofs, var väl ej så stor skada, men hvad skulle
komma i stället? Hade jakobinerna velat göra allvar af den
proklamerade tankefriheten, borde naturligtvis religionsfrihet
enligt amerikanskt mönster hafva införts, men detta var dem
redan därför omöjligt, att då nationens flertal hastigt skulle
återgått till den ortodoxa katolicismen, och dessutom hade
de lika litet allvar med religionsfriheten som med någon
annan frihet än friheten att själfva få förtrycka. Både
Robespierre och hébertisterne ansågo sig berättigade att påtvinga
folket sina religiösa och filosofiska åsigter, men mellan dessa
fans en väsentlig skilnad. De förra hyllade encyklopedismens
ateistiska läror, hvilka i Clootz hade en fanatisk predikant,
och de ville nu begagna tillfället att undertrycka all
gudsdyrkan. Det praktiska genomförandet häraf åtog sig
Chaumette i spetsen för det parisiska kommunalrådet. Efter
åtskilliga hädiska pöbeluppträden lät denna myndighet den 23
Nov. anbefalla, att alla kyrkor i Paris skulle stängas, och de
jakobinska stadsråden rundt om i landet skyndade att följa
det gifna exemplet, hvarvid kyrkornas dyrbarheter plundrades
eller med den gröfsta vandalism förstördes af pöbeln[1]. Ja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
