Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelse mellan moderklubben och filialerna, och efter väldiga
sammandrabbningar mellan jakobinerne och »ungdomen»[1] lät
konventet den 12 Nov. 1794 helt och hållet stänga den en gång
så fruktansvärda klubben. Paris firade denna händelse med
en allmän illuminering. För konventet utgjorde »ungdomen»
en verklig säkerhetsvakt, men i en punkt skilde den sig till
en början från de thermidoristiska particheferne. För att få
tillfälle att nedsätta Robespierre upphöjde nämligen desse
Marats minne. Fréron egnade honom i sin tidning: »Folkets
talare» (L’orateur du peuple) en afgudisk dyrkan, och
konventet hade den 21 Sept. med stor ståt låtit flytta hans lik
till Pantheon. Men Marat var framför alt föremål för
»ungdomens» afsky. Den började öfver alt förstöra hans byster —
en kastades i en kloak — och den 8 Febr. 1795 utverkade
den slutligen ett konventsdekret, som förbjöd, att medborgares
bilder skulle få uppsättas på offentliga platser och deras lik
begrafvas i Pantheon förr än 10 år efter deras död, och detta
tillämpades genast med afseende på Marat. Först därefter
kom det till ett verkligt förbund mellan »ungdomen» och
Fréron, och efter denna tid plägar den också kallas »Frérons
ungdom».
Två månader förut (den 8 Dec. 1794) hade konventet i
sitt sköte återkallat de 73 fängslade medlemmarne af högern
och centern[2], och härigenom erhöll det liberala partiet ny
styrka. En frukt häraf visade sig den 21 Febr. 1795, då
omsider en början gjordes till realiserande af den så många
gånger utlofvade religionsfriheten — genom statens och
kyrkans fullständiga skiljande. All aflöning åt presterskapet
indrogs nämligen, men å andra sidan medgafs åt alla
religionsbekännare fri religionsutöfning inom hus, och den 30 Maj
fingo kommunerna rätt att till religiösa ändamål använda
sina kyrkor, hvarefter under allmän glädje den katolska
gudstjänsten började återställas äfven i Paris. Lagarna mot de
edvägrande presterna fingo visserligen fortfarande bestå, men
de tillämpades icke, åtminstone ej om dessa prester underkastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
