Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvangs genom hotelse med bombardering att utlemna sina
vapen och ej vidare beskydda Tinel, som därpå afrättades.
Detta var det anarkiska Paris sista stora försök att återtaga sitt
välde. Dess kraft blef nu fullständigt bruten genom en mängd
anordningar, såsom att den lösa befolkningen uteslöts ur
nationalgardet och att konventets läktare endast fingo besökas
af personer, som erhållit biljetter, samt alldeles stängdes för
kvinnor. Öfver de medlemmar af bergpartiet, som
komprometterat sig i upproret eller blott ansågos sympatisera
därmed, utgick en fruktansvärd förföljelse. Deportationsbeslutet
från den 12 Germinal återtogs, och de 4 »stora
brottslingarnas» sak hänvisades till laga dom[1]. Elfva konventsledamöter
stäldes inför krigsrätt. Den mest bekante bland dem, Prieur
de la Marne, lyckades dock fly, men 7 afrättades eller dödade
sig själfva. En mängd andra, såsom Robert Lindet, Jean
Bon St. André, Prieur de la Côte d’Or, Sergent och Panis
häktades, och själfva Carnot var nära att få dela deras öde.
Detta anarkiens afgörande nederlag i Paris återverkade
äfven på landsbygden. Redan förut hade reaktionen mot
skräckväldet här antagit en våldsam karaktär, särskildt i den
passionerade södern, och där utkräfdes nu under ledning af de
s. k. Jesus- och Solföreningarna en blodig hämd på en
mängd af skräckväldets handtlangare, och konventets egna
kommissarier, såsom Isnard, medverkade härtill. Gillas kunna
dessa dåd lika litet som jakobinernas, men båda lemna en
tänkvärdig lärdom om följderna af att upphöja våldet till
högsta samhällsprincip, och då det var jakobinerne, som först
proklamerat en dylik statskonst, egde åtminstone de ingen
rätt att beklaga sig öfver, att den nu vändes mot dem själfva.
I Paris gick det ej till dylika excesser, men rojalismen
började där vinna alt mer insteg bland de moderata. Ehuru
dessa af ovilja mot anarkien understödt konventet, föraktade
de detta för dess feghet under skräcktiden, och alt mer gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
