Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till uppställande af kandidatlistor inskränkta allmänna
folkomröstningen; den förlamade folkrepresentationen, bestående
af en stum »lagstiftande kår» af 300 medlemmar och ett
»tribunat» af 100, som nu gjordes ännu mera vanmäktigt
därigenom, att det beröfvades rätten att själft väcka lagförslag
(som uteslutande tillerkändes regeringen) och blott fick
framställa önskningar angående sådana, samt den konstitutionella
juryn, nu kallad den konserverande senaten (le sénat
conservateur), hvilken ombildades till ett fruktansvärdt maktmedel
i Bonapartes hand. För denna gång utsågs nämligen dess
majoritet af Sieyès och de af Bonaparte ledda Ducos,
Cambacérès och Lebrun, hvarigenom den kom att helt och hållet
bestå af Bonapartes verktyg, och denna majoritet egde att
sedan komplettera sig själf, hvarvid nu och för framtiden
bestämdes, att senaten skulle välja mellan 3 kandidater,
presenterade af förste konsuln, lagstiftande kåren och tribunatet.
Denna på sådant sätt sammansatta myndighet tillerkändes rätt
att annulera alla lagar, hvilka såsom inkonstitutionella
hänskötos till den samma af tribunatet eller regeringen, att bland
de på nationallistan uppförda utse konsulerna, den
lagstiftande kårens, tribunatets samt kassationsdomstolens
medlemmar. Sieyès och Roger-Ducos nämdes genom själfva
författningen till senatens första medlemmar; den förstnämde blef
dess president och lät medelst ett ståtligt nationalgods såsom
»nationalbelöning» trösta sig öfver, att han genom sitt
sinrika förslag anvisat Bonaparte en utväg att inom Frankrike
förlama hvarje annan myndighet än sin egen. Konsulerna,
medlemmarne af senaten, de båda kamrarna och statsrådet
voro oansvariga, men ministrarne skulle försättas i
anklagelsetillstånd, om tribunatet begärt och lagstiftande kåren beslutit
det. Forum var då en riksrätt, ungefärligen så sammansatt
som 1791 års författning bestämt. Någon rättighetsförklaring
förekom ej i denna konstitution, men den slutar med några
»allmänna bestämmelser», som uppstälde vissa garantier för
den personliga säkerheten. Om tryckfrihet nämdes ej ett ord;
dock medgafs petitionsrätt.
Så snart Bonaparte klargjort sina idéer om författningen,
kände han ingen lust att återse »de gamles» och »de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
