Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på trettioett år, väl växt och ganska vacker, ehuru hans
ansikte i förening med hans sätt och även hans dräkt hade
ett fördärvat och oförsynt uttryck, som verkade
frånstötande.
»Rättvisa eller icke rättvisa», sade den unge slyngeln, »så
är jag nu här, och skall stanna här tills jag finner lämpligt
att gå. Jag säger er ännu en gång att jag vill se min
syster.»
»Din syster!» sade den gamle bittert.
»Ah! Ni kan icke göra om intet släktskapen», återtog
den andre. »Om ni det hade kunnat, så hade ni gjort det
för länge sedan. Jag vill se min syster, som ni håller
inspärrad här, vars själ ni förgiftar med ert sluga
hemlighetsmakeri, i det ni låtsar ömhet för henne, på det ni skall få
plåga henne till döds och för varje vecka lägga tillsammans
några hopskrapade shillings till de penningar, ni knappast
kan räkna. Jag vill se henne och jag skall det.»
»Se här en sedelärare, som talar om förgiftade sinnen,
se här en ädel själ, som föraktar hopskrapade penningar!»
utropade den gamle mannen och vände sig från honom till
mig. »En utsvävande människa, sir, som har förverkat alla
anspråk, icke allenast på dem, som hava olyckan att vara
släkt med honom, utan även på samhället. Och därtill en
lögnare», tillade han, »som vet huru kär hon är för mig,
och försöker att även i den punkten såra mig, emedan det
är en främling närvarande.»
»Främlingar betyda ingenting för mig, morfar», sade
den unge mannen, »och icke heller jag för dem, hoppas jag.
En av mina vänner väntar här utanför och som det ser ut
som jag skulle komma att få vänta här en stund, så ropar
jag in honom, om ni tillåter.»
I det han sade detta, gick han nedåt gatan, vinkade flera
gånger till någon osynlig person, vilken, att döma efter den
otåliga min, med vilken dessa tecken gåvos, behövde mycken
övertalning för att förmå sig att komma närmare. Slutligen
strök där fram, på andra sidan av gatan — under en dålig
förevändning att gå förbi liksom av en händelse — en
gestalt, utmärkt genom sin smutsiga prydlighet, vilken efter
många rynkningar på näsan och knyckar på huvudet
avvärjde inbjudningen, men slutligen gick över gatan och
fördes in i boden.
»Så ja! Det här är Dick Swiveller», sade den unge
mannen och sköt in honom. »Sitt ned, Swiveller.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
