Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och ni ville naturligtvis att inte er hustru skulle bliva
angripen av det eller någonting annat, som kunde göra
henne illa, vad?» sade mrs Jiniwin.
»Inte för ett tjog världar», svarade dvärgen med ett grin.
»Inte ens om jag finge ett tjog svärmödrar!»
»Min dotter är er hustru, mr Quilp, ja visst!» sade den
gamla frun med ett fnissande, som var ämnat att vara
satiriskt; »er äkta hustru.»
»Det är hon visst. Det är hon», yttrade dvärgen.
»Och hon har rätt att göra som hon vill, Quilp, hoppas
jag», sade den gamla frun, darrande till en del av
förbittring och till en del av hemlig fruktan för sin demoniske
svärson.
»Hoppas det!» svarade han. »Vet ni inte det, mrs
Jiniwin?»
»Jag vet att hon borde det, Quilp, och skulle det, om
hon hade mitt tänkesätt.»
»Varför har du inte din mors tänkesätt, min skatt?» sade
dvärgen. »Varför efterliknar du inte alltid din mor, min
skatt? Hon är sitt köns prydnad — det sade nog din far
var dag han levde, det är jag säker om.»
»Hennes far var en lycklig människa, Quilp, och
uppvägde tjugutusen av visst folk», sade mrs Jiniwin; »tjugu
hundra miljoner tusen.»
»Jag skulle gärna ha velat känna honom», yttrade
dvärgen. »Jag tror nog att han var lycksalig då; men nu är jag
övertygad om att han är det. Han slapp loss i en lycklig
stund. Men jag tror att han hade lidit länge?»
Den gamla frun flämtade till, men icke ett ljud hördes
från henne; Quilp började åter med samma elakhet i sin
blick och samma sarkastiska artighet på sin tunga.
»Ni ser ut, som ni mådde illa, mrs Jiniwin; jag vet att
ni hetsat upp er för mycket — pratat kanske; ty det är er
svaghet. Gå och lägg er.»
»Jag går när jag vill, Quilp, men inte förr.»
»Men var så god och gå nu. Var så innerligt god och
gå nu», sade dvärgen.
Den gamla kvinnan såg argt på honom, men vek för
honom samt lät honom stänga igen dörren om henne och regla
till om henne mitt ibland gästerna, som nu trängdes i
trappan. Då han var lämnad ensam med sin hustru, som satt
skälvande i ett hörn, med sina ögon fästa på golvet,
stannade den lille mannen framför henne på en bits avstånd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
