Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Åh, granne», sade skolmästaren och närmade sig
hennes stol, »står det nu så illa till?»
»Det är snart förbi», grät gumman; min sonson håller på
att dö. Det är er skull. Ni skulle inte fått se honom nu,
om han inte så ivrigt velat det. Det är vad lärdomen har
fört honom till.»
»Säg inte att det är min skull», bad den saktmodige
skolmästaren. »Jag har ingenting att förebrå mig. Nej, nej.
Ni är i stor bedrövelse och menar icke vad ni säger.»
»Jo, det gör jag», svarade gumman. »Om han inte hade
hängt över sina böcker därför att han var rädd för er,
skulle han varit frisk och munter nu, det skulle han.»
Skolmästaren såg sig omkring på de andra kvinnorna,
liksom för att bedja någon bland dem säga ett vänligt ord till
hans försvar, men de skakade på sina huvud och mumlade
åt varandra, att de aldrig trott att det låg synnerligen
mycket gott i lärdom, och att detta övertygat dem därom. Utan
att säga ett ord till svar eller giva dem en förebrående blick
följde han gumman in i ett annat rum, där hans lille vän
låg halvklädd, utsträckt på sängen.
Det var en helt ung gosse, nästan ett litet barn. Hans
hår hängde i lockar omkring hans ansikte och hans ögon
voro mycket glänsande, men deras ljus var av himmelen,
icke av jorden. Skolmästaren tog plats bredvid honom,
lutade sig över hans huvudkudde och viskade hans namn.
Gossen spratt upp, slog sina magra armar om hans hals och
ropade, att det var hans kära, goda vän.
»Det hoppas jag att jag alltid varit. Åtminstone ville
jag alltid vara det, det må Gud veta», sade den stackars
skolmästaren.
»Vem är det?» sade gossen, då han fick se Nell. »Bed
henne räcka mig sin hand.»
Den snyftande flickan kom närmare och tog den lilla
matta handen i sin. Efter en stunds förlopp släppte hon
den åter, och den sjuke gossen lät den sakta sjunka ned.
»Du kommer ju ihåg trädgården, Harry», viskade
skolmästaren, angelägen att liva upp honom, »och huru
angenämt det brukade vara där om aftnarna? Du får lov att
skynda dig dit igen, ty jag tycker att själva blommorna
saknat dig och äro mindre glada än förut. Du kommer ju
snart, eller hur?»
Gossen smålog svagt och lade sin hand på sin väns grå
huvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
