Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trettioåttonde kapitlet 207
»Hon säger sant», mumlade gubben i samma ton som
förut, »men det får inte förändra mitt beslut.»
»Kom blott i håg vad vi varit, alltsedan den strålande
morgonen, då vi vände ryggen däråt för sista gången»,
sade Nell, »vilka fridfulla dagar och nätter vi haft —
vilken lycka vi fått njuta. Tänk vilka vackra saker vi ha sett
och huru förnöjda vi ha känt oss. Och varav har denna
välsignade förändring kommit?»
Han hejdade henne med en åtbörd med sin hand och
bad henne att icke tala till honom just nu, ty han hade
något att tänka på. Efter en stund kysste han henne på
kinden, gick vidare med stirrande blickar och stannade
stundom och tittade med rynkad panna på marken, som om han
sökte samla sina orediga tankar. Då han hade fortsatt
sålunda en stund, tog han hennes hand i sin, såsom han var
van att göra, övergick så småningom och omärkligt, att
flickan icke kunde spåra övergångarna, till sitt vanliga
lugna sätt och lät henne leda sig vart hon ville.
Då de visade sig mitt i den häpnadsväckande samlingen,
funno de, såsom Nell hade anat, att mrs Jarley ännu icke
stigit upp. Nell började genast ställa i ordning i rummet
och hade den tillfredsställelsen att hinna sluta sitt göromål
och kläda sig snyggt, innan den kungliga familjens
älskling kom ned och åt frukost.
»Vi ha inte haft mer än åtta av miss Monflathers’ unga
pensionärer här på hela tiden vi varit här», sade mrs
Jarley, då måltiden var slut, »och de äro trettiosex, det hörde
jag av kokerskan, då jag gjorde henne ett par frågor och
satte upp henne på friiistan. Vi få lov att försöka med en
bunt nya affischer, som du skall bära dit, min vän.»
Som den föreslagna åtgärden var av högsta vikt, ordnade
mrs Jarley med egna händer Nells hatt, och avfärdade
henne med många rekommendationer och vissa nödvändiga
anvisningar om de gathörn till höger, där hon skulle vika
av, och de gathörn till vänster, som hon skulle gå förbi.
Med dessa upplysningar var det icke svårt för Nell att få
reda på miss Monflathers’ pensionsanstalt, som bestod av
ett stort hus med en hög mur och en stor ingångsport med
en stor mässingsplåt och en lucka, varigenom miss
Monflathers’ huspiga mönstrade alla besökande, innan hon släppte
in dem, ty ingenting i skepnad av en karl fick utan särskilt
tillstånd slippa in genom denna port.
Då Nell nalkades denna fruktansvärda port, vred den sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
