Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästar, som bebådade kommande under; ridån, som dolde
sådana lysande hemligheter; den rena, vita sågspånen på
arenan; folket, som kom in och intog sina platser;
musikanterna, som tittade likgiltigt upp på dem, medan de
stämde sina instrument. Med rätta kunde Barbaras moder säga
till Kits moder, att galleriet just var rätta platsen och
förvåna sig över, att det icke var mycket dyrare än logerna;
med rätta kunde Barbara känna sig tveksam om hon skulle
skratta eller gråta i övermåttet av sin förtjusning.
Och skådespelet sedan! Hästarna, som lille Jacob från
första början trodde vara levande, och fruntimren och
herrarne, om vilkas verklighet han på intet villkor kunde
övertygas, emedan han aldrig sett eller hört någonting liknande
dem — skotten, som kommo Barbara att blinka — den
övergivna damen, som kom henne att gråta — tyrannen, som
kom henne att darra — mannen, som sjöng visan med
kammarjungfrun och dansade refrängen, som kom henne att
skratta — ponnyn, som reste sig på bakbenen, då han fick
se mördaren, och ej ville höra talas om att gå på alla fyra
igen, förr än denne blivit tagen i förvar — clownen, som
tillät sig sådana friheter med militären i stövlarna —
flickan, som hoppade över tjugunio band och kom tryggt och
säkert ned på hästryggen — allt var förtjusande, lysande
och överraskande! Lille Jacob applåderade, tills hans
händer voro ömma; Kit skrek da capo vid slutet av allting, och
Barbaras moder stötte med sitt paraply i golvet i sin
hänförelse, tills skaftet var nästan utnött ända upp till tyget.
Mitt ibland alla dessa förtrollande saker tycktes
Barbaras tankar likväl hava återvänt till vad Kit sade, då de
drucko te, ty då de kommo från spektaklet, frågade hon honom
med ett hysteriskt skratt, om miss Nell var lika vacker som
flickan, som hoppat över banden.
»Lika vacker som hon?» sade Kit. »Dubbelt så vacker.»
ȁh, Kristofer! Jag tyckte hon var den vackraste
människa jag någonsin sett», sade Barbara.
»Åh prat!» svarade Kit, »tänk hur hon var klädd och
sminkad, Ja, ni ser mycket bättre ut än hon, Barbara.»
»Åh, Kristofer!» sade Barbara och slog ned ögonen.
»Det gör ni alltid», sade Kit, »och det gör er mor också.»
Stackars Barbara!
Vad var likväl allt detta mot den utomordentliga
förlustelse, som nu följde, då Kit gick in i en ostronbod, lika
käckt som om han varit hemma där, och förde sitt sällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
