Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 den gamla a:; ti kv i tetshandeln
dödssjuk i hjärtat, behövde flickan sin yttersta fasthet och
beslutsamhet för att kunna släpa sig fram.
Varför hade de någonsin kommit till denna bullrande
stad, då det fanns fridfulla, lantliga nejder, där de
åtminstone kunde hava hungrat och törstat med mindre lidande
än på denna smutsiga och ävlande ort? Här voro de blott
en atom i ett berg av elände, vars blotta åsyn ökade deras
hopplöshet och lidande.
Flickan måste icke blott uthärda de tilltagande
vedermödorna av deras övergivna belägenhet, utan även uppbär?
förebråelser av morfadern, som började knota över att
han hade blivit bortförd från deras sista tillflyktsort och
fordrade att de skulle återvända dit. Utan penningar och
utan hjälp, vände de om genom de övergivna gatorna och
gingo tillbaka till lossningsplatsen i hopp att finna båten,
med vilken de hade kommit, och få sova ombord där denna
natt. Men här gäckades åter deras förhoppning, ty porten
var stängd, och några arga hundar, som skällde vid deras
ankomst, nödgade dem att vända om.
»Vi måste sova under bar himmel i natt, käre morfar»,
sade flickan med svag röst, då de vände otn från detta sista
misslyckade försök, »och i morgon vilja vi tigga oss fram
till någon tyst trakt på landet och försöka förtjäna vårt
bröd med ödmjukt arbete.»
»Varför förde du mig hit?» svarade den gamle mannen
häftigt.
»Därför att jag icke en gång till skulle återfå den dröm
jag berättade dig om», sade flickan, »och vi måste leva
bland fattigt folk, eljest kommer den tillbaka. Käre
morfar, du är gammal och svag, jag vet det; men se på mig.
Jag skall aldrig beklaga mig, om du icke gör det, hur
mycket jag än lider.»
»Ack, stackars hemlösa, kringirrande, moderlösa barn!»
utropade den gamle mannen, i det han knäppte ihop sina
händer och stirrade som om han för första gången såge
hennes oroliga ansikte, hennes nedfläckade kläder och
hennes såriga och svullna fötter. »Ha då alla mina kvalfulla
bekymmer slutligen fört henne därhän?»
»Om vi vore på landet nu», sade flickan med låtsad
munterhet, i det de vandrade framåt och sågo sig om efter
en tillflyktsort, »skulle vi finna något barrträd, som sträckte
ut sina gröna armar, som om det hölle av oss, och nickade
och susade, som om det ville att vi skulle somna under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
