Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är inte långt», sade karlen. »Skall jag föra er dit?
Ni tänkte sova på kalla tegelstenar; jag kan giva er en
bädd av varm aska — ingenting bättre.»
Utan att vänta på något vidare svar än det han såg i
deras blickar, tog han Nell i sina armar och bad den gamle
mannen följa med.
Han bar henne lika ömt som om hon hade varit ett litet
barn, och visade sig vara både snabb och säker på foten,
då han gick förut genom vad som tycktes vara det
fattigaste och eländigaste kvarter i staden. På detta sätt färdades
de tyst ungefär en kvarts timme och hade förlorat ur sikte
eldskenet, då det plötsligen åter träffade dem, i det att det
strömmade upp ur den höga skorstenen till en byggnad
tätt framför dem.
»Här är det», sade han, i det han stannade vid en dörr
för att sätta ned Nell och fatta henne vid handen. »Var
inte rädd. Här är ingen som gör er något ont.»
Det behövdes en stark tillit till hans försäkran för att
förmå dem att inträda, och vad de sågo där inne
förminskade icke deras fruktan och oro. Det var en stor och
hög byggnad, som uppbars av järnpelare och hade stora
svarta öppningar högt upp på väggarna, en byggnad, vars
tak genljöd av hammarslag och dånet från ugnarna, blandat
med fräsandet av glödhet metall, då den doppas i vatten,
och hundratals besynnerliga ljud, som man aldrig får höra
på något annat ställe. I detta dystra rum rörde sig likt
demoner bland lågorna och röken, en massa karlar, som
arbetade likt jättar framför de brinnande härdarna och
svängde stora verktyg, av vilka ett enda felaktigt slag
skulle hava krossat en arbetares huvudskål. Andra
arbetare lågo på högar av kol och aska och sovo eller vilade sig
från sina mödor. Andra åter öppnade de vitglödgade
smältugnsluckorna och kastade bränsle på lågorna, som
slickade upp det som olja. Andra drogo fram stora stycken
glödande järn, som gåvo ifrån sig en odräglig hetta och ett
dunkelt, djupt sken, likt det, som glöder i vilddjurens ögon.
Genom dessa förvirrande syner och dövande ljud förde
dem deras ledsagare till en mörk del av byggnaden, där en
smältugn brann. Karlen, som hade vaktat denna ugn och
vilkens arbete nu var slutat, avlägsnade sig glatt och
lämnade dem med sin vän, som bredde ut Nells lilla kappa på
en hög aska, samt gav henne och den gamle mannen ett
tecken att lägga sig ned och sova. Själv tog han plats på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
