Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orten. Hon arbetade ihjäl sig, berättade de mig, och vad
de sade då, har elden fortsatt att säga mig sedan dess. Jag
förmodar att det var sant. Jag har alltid trott det.»
»Blev ni då uppfostrad här?» sade flickan.
»Sommar och vinter», svarade han. »Hemligt i början,
men då de fingo reda på det, läto de honom behålla mig
här. På det sättet uppammade mig elden — samma eld.
Den har aldrig blivit släckt.»
»Ni håller då av den?»
»Naturligtvis. Han dog framför den. Jag såg honom
falla ned — just där askan nu glöder där borta — och jag
kommer ihåg att jag undrade varför de inte hjälpte honom.»
»Har ni varit här allt sedan dess?» frågade flickan.
»Allt sedan jag började vakta den; men det var en
mellantid och en mycket kall, dyster mellantid. Den brann
likväl hela tiden och väste och hoppade, då jag kom tillbaka,
såsom den brukade under våra lekdagar. Om ni ser på
mig, kan ni gissa vad slags barn jag var; men trots all
olikhet mellan oss, var jag likväl barn, och då jag såg er
på gatan i natt, påminde ni mig om mig själv, sådan jag
var efter hans död, och väckte en önskan hos mig att föra
er till elden. Ni borde sova mer. Lägg er igen, stackars
barn.»
Därmed förde han henne till hennes hårda läger, och
sedan han höljt över henne de kläder, i vilka hon hade
funnit sig insvept, då hon vaknade, återvände han till sin
plats, och därifrån flyttade han sig icke vidare, utom då
han lade bränsle i ugnen, utan satt orörlig som en bildstod.
Flickan fortfor att betrakta honom en liten stund, men gav
snart vika för den trötthet, som kom över henne, och på
denna askhög sov hon lika fridfullt, som om rummet hade
varit i ett palats och bädden en dunbädd.
Då hon vaknade igen, lyste stora ljusa dagen in genom
de höga öppningarna på väggarna och tycktes göra
byggningen ännu mörkare än den hade varit på natten, ty
dagsljuset smög sig in i sneda strålar och blott halvvägs ned i
rummet.
Hennes vän delade sin frukost — en knapp portion kaffe
och litet grovt bröd — med henne och hennes morfader och
frågade vart de ämnade sig. Hon sade honom att de sökte
någon avlägsen lantlig trakt och frågade, vilken väg det var
bäst för dem att välja.
»Jag känner föga till landsbygden», sade han och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
