Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vem har gift sig här, min vän?» sade den ensamme
gentlemannen.
»Det har jag.»
»Ni! Med vem då för tusan?»
»Med vad rätt frågar ni det?» svarade brudgummen och
synade honom från topp till tå.
»Med vad rätt?» utropde den ensamme gentlemannen
och tryckte Kits moders arm ännu fastare intill sig, ty den
goda kvinnan hade tydligen för avsikt att springa sin väg.
»En rättighet, som ni föga drömmer om. Hör på gott
folk, om den här karlen har gift sig med en minderårig —
tyst, tyst, det är omöjligt! Var är flickan ni har här, min
gode man? Hon heter Nell. Var är hon?»
I det han framställde denna fråga, som Kits moder
upprepade, uppgav någon i rummet bredvid ett högt rop och ett
fetlagt fruntimmer i vit dräkt rusade fram till dörren och
stödde sig mot brudgummens arm.
»Var är hon!» utropade detta fruntimmer. »Vad vet
ni om henne? Vad har det blivit av henne?»
Den ensamme gentlemannen studsade och stirrade på
den forna mrs Jarnley — hon hade denna morgon gift sig
med den filosofiske George till poeten mr Slums
evinnerliga vrede och förtvivlan — med blickar, vari fruktan,
misstroende och gäckad förhoppning stridde med varandra.
Slutligen stammade han:
»Jag frågar er var hon finns. Vad menar ni?»
»Åh, sir», utropade bruden, »om ni kommit hit för att
göra henne något gott, varför var ni då icke här för en
vecka sedan?»
»Hon är väl icke — icke död?» sade den person, till
vilken hon hade talat och som blev mycket blek.
»Nej, så illa är det väl inte.»
»Jag tackar Gud», utropade den ensamme gentlemannen
svagt. »Låt mig komma in.»
De drogo sig tillbaka för att lämna honom rum, och då
han hade inträtt, stängdes dörren.
?Ni ser i mig, gott folk», sade han och vände sig till det
nygifta paret, »en, för vilken själva livet icke är dyrbarare än
de båda personer, som jag söker. De skulle icke känna igen
mig. Mina anletsdrag äro främmande för dem, men om
båda eller någondera av dem är här, så tag denna goda
kvinna med er och låt dem först se henne, ty henne känna
de båda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
