Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med. Jag hatar sådant där dygdigt folk», sade dvärgen
i det han störtade i sig ett glas brännvin och smackade med
läpparna, »åh, jag hatar dem, varenda en.»
Det var icke blott tomt skryt, utan en överlagd
bekännelse om hans verkliga tänkesätt, ty mr Quilp, som icke
älskade någon, hade så småningom kommit därhän, att han
hatade alla, som stodo i något samband med hans
ruinerade klient — den gamle mannen själv, därför att denne
hade varit i stånd att bedraga honom och gäcka hans
vaksamhet — flickan därför att hon var föremål för mrs Quilps
medlidande och orsaken till hennes beständiga
självförebråelse — den ensamme gentlemannen i följd av hans
oförställda motvilja mot honom — och Kit och hans moder
hatade han dödligast av redan anförda skäl.
I denna älskvärda sinnesstämning upplivade mr Quilp
sig med ännu mera brännvin; därpå begav han sig till en
mindre känd ölstuga, där han anställde alla möjliga
förfrågningar, som kunde leda till upptäckande av den gamle
mannen och hans barnbarn. Men allt var förgäves. Icke
det minsta spår eller den minsta ledning kunde erhållas.
Slutligen övertygad att alla försök voro hopplösa, träffade
han avtal med ett par kunskapare, under löften om stora
belöningar, ifall de kunde skaffa honom några upplysningar,
och återvände till London med diligensen följande morgon.
Det var en viss tillfredsställelse för mr Quilp att, då han
tog sin plats på vagnstaket, finna att Kits moder satt
ensam inuti vagnen; ty av denna omständighet hämtade han
under resans lopp mycket nöje, för så vitt som hennes
ensamma belägenhet satte honom i stånd att skrämma henne
med en mängd utomordentliga påhitt, såsom att han med
fara för livet hängde ned på sidan av vagnen och
stirrade in med sina stora glosögon, raskt hoppade ut så snart
de bytte om hästar, och stack in huvudet genom
vagnsfönstret med ett förfärligt grin; vilka sinnrika plågomedel
hade en sådan verkan på mrs Nubbles, att hon var alldeles ur
stånd att motstå den föreställningen, att mr Quilp
förkroppsligade den lede fienden, som så kraftigt anfölls i
Lilla Betlehem.
Kit väntade henne på diligenskontoret, och stor var hans
överraskning, då han såg mr Quilps välkända ansikte
demoniskt grina över kuskens axel.
»Hur står det till, Kristofer», kraxade dvärgen från
vagnstaket. »Mor sitter inuti.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
