Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
,336 DEN GAMLA ANTIKVITETSHANDELN
från sin gamla form och framställde för ögat en mängd
lämningar av rika sniderier från gamla munkbänkar.
En öppen dörr, som ledde till ett litet rum eller skrubb, dit
ett svagt ljus banade sig väg genom murgrönbladen,
full-ständigade det inre av denna del av ruinen. Den var icke
helt och hållet utblottad på bohag. Några besynnerliga
gamla stolar, ett bord, en riktig gengångare i sitt slag; en
stor gammal kista, vari en gång handlingar förvarats i
kyrkan, tillika med andra egendomliga husgeråd, voro spridda
runt omkring i rummet och lämnade tydliga bevis på att det
för icke så länge sedan varit bebott.
Flickan såg sig omkring med denna högtidliga känsla,
varmed vi betrakta århundradens verk, som endast blivit
vattendroppar i evighetens stora ocean. Den gamle
mannen hade följt dem, men de voro tysta en stund alla tre.
»Det är ett mycket vackert rum!» sade flickan med låg
röst.
>>Ja? var nästan rädd att ni tänkte annorlunda», svarade
skolmästaren. »Ni ryste, när vi först trädde in, som om ni
funnit det kallt eller dystert.»
»Det var inte det», sade Nell och såg sig omkring med en
lätt rysning. »Ja, jag kan icke säga er vad det var, men
då jag såg byggnaden utvändigt från vapenhuset, kom
samma känsla över mig. Det är kanske därför att det är så
kallt och grått.»
»Ett fridfullt ställe att vistas på, tycker ni inte det?» sade
hennes vän.
»Ack jo!» svarade flickan. »Ett ställe att leva och lära
sig dö på!»
»Ett ställe att leva och lära att leva på och där man kan
samla hälsa till kropp och själ; ty detta gamla hus är ert.»
»Vårt!» utropade flickan.
»Ja», svarade skolmästaren glatt, »för många glada år,
hoppas jag. Jag blir er närmaste granne — huset näst
intill — men detta är ert.»
Sedan skolmästaren nu avbördat sig sin stora nyhet, satte
han sig, drog Nell till sig och berättade henne huru han hade
fått veta att denna gamla boning för mycket länge sedan hade
innehafts av en nyligen avliden nära hundraårig kvinna,
som förvarade kyrkans nycklar, öppnade och stängde den
efter gudstjänsterna och visade den för främlingar; huru
han av dödgrävaren, som måste hålla sig vid sängen i följd
av gikt, fått veta, att hennes befattning ännu ej blivit besatt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
