Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den här tiden nästa år kan jag väl knappt se himlen,
ty så tätt torde grenarna ha växt. Jag har mitt arbete om
vinterkvällarna också.»
Med dessa ord öppnade han ett skåp och tog fram några
små, grovt utskurna trälådor.
»Förnämt folk, som tycker om gamla tider och vad dem
tillhör», sade han, »brukar köpa dessa som minnen av vår
kyrka och våra ruiner. Ibland gör jag dem av ekbitar,
som man får upp här och var; ibland av bitar av likkistor,
som länge förvarats i gravvalven. Se här — det här är ett
litet skrin av sistnämnda slaget. Vid den här tiden på året
har jag inte många kvar, men hyllorna bli nog fulla — till
nästa sommar.»
Flickan beundrade och berömde hans arbeten och
avlägsnade sig strax därefter; under det hon gick därifrån,
tänkte hon på huru besynnerligt det var att denne gamle
man, som från sina sysselsättningar hämtade så allvarliga
lärdomar, aldrig funderade på att tillämpa dem på sig själv,
utan under det han utbredde sig om det mänskliga livets
ovisshet, tycktes anse sig själv odödlig. Men hon var klok
nog att anse detta tillhöra människonaturen och att betrakta
den gamle dödgrävaren med alla hans planer för följande
sommar, såsom en urbild av hela människosläktet.
Uppfylld av dessa tankar, hann hon till kyrkan. Själva
kringvridandet av nyckeln i låset till den yttre dörren
åstadkom ett ihåligt ljud, och då hon inträdde med osäkra steg,
kom henne genljudet att spritta till, då dörren stängdes.
Om fridfullheten i byn hade gjort ett starkt intryck på
flickan i följd av de mörka och besvärliga vägar, som lågo
bakom henne och vilka hon vandrat med så sviktande steg,
huru mycket djupare intryck skulle hon icke erfara av att
befinna sig ensam i denna högtidliga byggnad, där själva
luften, som var uppfylld av stoft och fukt, tycktes mättad
av förfall, av tiden renad från alla sina grövre
beståndsdelar och suckande i valv och skepp likt förgångna
århundradens andedräkt!
En del av byggnaden hade varit ett adligt gravkor, och
här lågo bilder av krigare utsträckta på sina stenbäddar
med korslagda händer — omgjordade med sina svärd och
klädda i rustning, liksom då de levde.
Flickan satte sig ned i detta gamla, tysta rum, bland de
bistra gestalterna på gravarna, och såg sig omkring med
en känsla av bävan, mildrad av en stilla glädje, samt kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
