Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTIOÅTTONDE KAPITLET
435
tjockt, tätt moln. Varje föremål fördunklades på ett par
alnars avstånd.
Ehuru trög och långsam att röra sig, var dimman likväl
av ett genomträngande slag. Intet pälsverk och inga
överkläder kunde hålla den ute. Den tycktes tränga in till de
rysande vandrarnas märg och ben och plåga dem med köld
och smärta. Allting var vått och klibbigt att röra vid. Den
varma lågan ensamt trotsade den och fladdrade och
sprakade muntert.
Dvärgens lynne var, såsom vi veta, att hava en brasa
för sig själv och att njuta av sitt eget sällskap, då han var
sinnad att vara munter. Ingalunda känslolös för behaget
att vara inom hus, befallde han Tom Scott att proppa det
lilla fyrfatet fullt med kol, varefter han upphörde med sitt
arbete för den dagen och beslöt att vara munter.
Till detta ändamål tände han ett par nya ljus och lade
mera bränsle på elden, och sedan han ätit en biffstek, som
han själv tillagat på ett något vilt och kannibalt sätt,
bryggde han en stor bål punsch, tände sin pipa och satte sig ned
för att fördriva aftonen.
I samma ögonblick fäste en sakta knackning på dörren
hans uppmärksamhet. Då den hade upprepats ett par
gånger, öppnade han sakta det lilla fönstret, stack ut huvudet
och frågade vem som var där.
»Det är bara jag, Quilp», svarade en kvinnoröst.
»Bara du!» utropade dvärgen. »Och vad för dig hit.
din häxa? Hur vågar du nalkas trollets kula, vad?»
»Jag kommer med nyheter», svarade hans hustru. »Var
inte ond på mig.»
»Är det goda nyheter, angenäma nyheter», sade dvärgen.
»Är den kära gamla frun död?»
»Jag vet inte vad det är för nyheter eller om de äro goda
eller onda», svarade hans hustru.
»Då lever hon», sade Quilp, »och då är det ingenting
farligt med henne. Gå hem igen, din olycksfågel, gå hem!»
»Jag har ett brev med mig —», utropade den ödmjuka
lilla kvinnan.
»Kasta in det genom fönstret här och gå din väg»,
avbröt henne Quilp, »eljest skall jag komma ut och klösa dig.»
»Nej, men hör mig, Quilp», bad hans undergivna hustru
ined tårar. »Gör det!»
»Tala då», mumlade dvärgen med ett ilsket grin.
»Skynda dig och var kort.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
