Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vagnslyktor. Än tyckte han sig se fotgängare, som vore före dem
eller mötte dem på trånga vägar, men som förvandlades till
skuggor även de, då de kommo tätt inpå dem.
Han steg långsamt ned från sin plats — ty hans lemmar
voro domnade — då de kommo till en enslig
gästgivaregård och frågade huru långt de hade kvar, innan de hunno
resans slut. Det var en sen tid på sådana småställen och
folket hade gått till sängs, men en röst svarade uppifrån
ett fönster att det var tio mil. De tio minuterna, som nu
följde, föreföllo som en timme, men efter förloppet av
denna tid ledde en av köld darrande gestalt fram de hästar,
de hade begärt, och efter ännu ett kortare uppehåll voro
de åter i rörelse.
Det var en dålig byväg, som efter de första tre eller fyra
milen befanns vara uppfylld av gropar och hjulspår, och
som allt var betäckt av snö, utgjorde de lika många snaror
för hästarna och nödgade dem att gå fot för fot. Enär
det var så gott som omöjligt för personer, så oroliga som
de nu voro, att sitta stilla och färdas så långsamt, stego
alla tre ur och vadade fram efter vagnen. Vägen tycktes
aldrig taga slut och det var högst besvärligt att gå. Just
som en var tänkte med sig själv att kusken tappat bort
vägen, slog en närbelägen tornklocka tolv, och vagnen
stannade.
»Nu äro vi framme», sade kusken, i det han steg av och
knackade på dörren till ett litet värdshus. »Hallå!
Sedan klockan slagit tolv, är det inte lätt att få liv i någon
här.»
Knackningen var högljudd, men den kunde icke väcka det
sömniga husfolket. Allt fortfor att vara mörkt och tyst
som förut.
»Låt oss gå framåt», sade den yngre brodern, »och låta
den gode mannen väcka dem, om han kan. Jag har ingen
ro, förrän jag får veta att vi icke kommit för sent. Låt
oss i Guds namn gå framåt!»
De gjorde så och läto postiljonen beställa sådana
bekvämligheter, som huset förmådde, samt förnya sin
knackning. Kit följde dem med någonting, som han hängt upp i
vagnen, då de foro hemifrån — fågeln i sin gamla bur,
alldeles som hon hade lämnat den. Vägen sluttade sakta.
Allt efter som de gingo framåt, förlorade de ur sikte
kyrkan, vars klocka de hade hört slå, och ävenså den lilla byn,
som låg tätt omkring den. Knackningen, som förnyades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
