Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min preussiske onkel», hade Albertina
döpt den till, och hon gjorde lekfullt en djup
reverens för den, när hon hunnit in i riimmet.
Hessenstein stannade på tröskeln.
Fågelburen ställde hän ifrån sig innanför dörren.
Om inte den fnittrande gaminen Ulla varit,
skulle hän gärna velat njuta ännu en stund av
den lilla furstinnans sällskap. Hon var för
honom barndomslandets poesi och ungdomens
fågel Fenix’ ö. Visst hade han haft och hade
alltfort galanta äventyr, men de skänkte
honom endast stundens tillfredsställelse och
glömdes i samma ögonblick hans arm släppte
sitt tag om den skönas midja.
De trofasta blå flickögon, som alltid först
sökte honom bland de många
hovkavaljererna, voro hans himmel, vilken han aldrig ville
se molnhöljd.
Ulla Fersen såg spotskt på honom som
spörjande, varför han tövade, och det
hettade till vid Hessensteins tinningar.
Ceremoniöst frågade han:
»Är det något mera ers höghet befaller?»
Den lilla vände sig om med en knyckig
slynåldersrörelse.
»Mera jag befaller? — Har jag befallt
något alls, käre Hessenstein? Jag tackar er för
att ni burit min Chéri! Tusen tack!» Hon
kysste på fingrarna. Små vita levnadslustiga
händer hade hon, med vingsnabba rörelser.
Hessenstein bugade djupt med handen mot
2 — Den glada prinsessan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
