Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
got märkligt — ett snilledrag! Och nog vet
man då, var han hämtat inspirationen. Vi
hoppas ju också få ett nytt slott — — —»
Drottningen avbryter: »Ja, hans majestät
vill avlägsna mig från sin närhet och anser
Fredrikshof ha förmånen äv lett undanskymt
läge.»
Nej, all denna bitterhet rår ej prinsessan
på. Hon betraktar missmodigt de beklagligen
nedkippade skorna, önskar, att Badin ville
komma in, att posten hunnit hit, att — ja, vad
som helst, bara hon sluppe vara ensam med
denna eviga tristesse. Så långt hon kan
minnas tillbaka, har hon hört modern klaga,
fastän det blivit värre med åren. Hon har icke
längre detta strålande, livfulla, oemotståndliga
över sig, som försonade de svåra stunderna.
Hennes tjusande leende ligger slappt och
till-skrynklat kring missfärgade läppar; elden i
de härliga ögonen är som sotiga gnistor från
en brinnande gruva. Hon är så ofta
kopparröd på kinderna, så ofta mäleontente eller
rasande. Hovet fruktar henne, enda,st några få
älska henne, och ändå — hon kan vara
intagande som ingen annan, när hon vill visa
godhet.
Albertina för pärlbandet till läpparna och
biter i det. Hon har fått den vanan, när
andra sysselsättningar tryta. Det beständiga
handarbetandet eller klimprandet på clavecinen
tröttar henne. Att rida, att dansa, att gunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
