Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En sten är lättrördare än du, Gustav.»
»Ingen sten har ni, min mor, så
hänsynslöst trampat under fotterna som mig. Allt har
ni klandrat: mina dagliga vanor och
sysselsättningar, min politik, min omgivning. Döm
själv, om detta är medlet att bibehålla ett
hjärtas kärlek? Ni har trakasserat varje min
handling, när det varit er möjligt. Ni har
avlägsnat min syster från min gemål och lagt
grova ord i hennes mun...»
»Tig Gustav, icke ens en kung har
rättighet att förolämpa den, som skänkt honom
livet! Låtom oss skiljas, om du så åstundar.
I Preussen skall jag väl finna en sista fristad,
om Sverige förvägrar mig tak över huvudet
och något att leva av. Du får nog den lön
du förtjänar för din simpelhet och grymhet.»
Så slungas orden som kastspjut mellan
mor och son, och dödligt sårade draga de sig
tillbaka, men hertiginnan Charlotta medlar.
Sofia Albertina kysser med tusen ömma böner
sin mors händer och timmen efter sin höge
broders; en försoning kommer till stånd, och
dess resultat är, att änkedrottningen får tre
tunnor guld för Drottningholm med dess
konstskatter.
Hon flyttar dock ej sina möbler och
manuskript därifrån. Det har aldrig fallit
henne in, att hon ej skulle få bo där, när så
behagade henne. Kungen befaller kort och gott,
att hennes tillhörigheter skola avlägsnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
