Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In i rummet fläktar morgonvind, dansar
sol, skimrar grönska, men prinsessan sitter
okänslig för allt detta. Två små smala
händer har lion lagt i varandra, och munnen, så
van att le, tyckes stelnad i ett löje utan
mening.
Först när sorgeklockorna börja ringa,
vaknar hon upp till verkligheten, reser sig och
går fram till ett av fönstren. Långt ned i
parken kan hon se — in i ett grönt underland
med saftiga gräsmattor och vittfamnande träd.
Där har hon gått med moderns arm under sin,
där ha de talat, modern oftast bittert och
hånfullt, hon tröstande eller otåligt. Och tiden
har förrunnit. Nu är modern framme vid det
stora målet — men hon själv? — Hur många
år av ont och gott har hon igen, och
varmed skall hon fylla dagar och veckor? —
Ingen, ingen behöver henne.
Den gapande tomhetskänslan slukar hela
lilla prinsessan, och medan julis gladaste
solguld förgyller hennes yttre torftighet, skakar
hon av snyftningar och tänker på det långa,
förfärliga nedvissnandet av ungdom och
lycka.
Klockorna ringa alltjämt, och klangen är
hammarslag på ett svagt och skröpligt
kvinnohjärta, som icke härdats mot sorgens
stötar.
Då öppnas dörren helt sakta av Badin,
som skjuter förfe sig Lololle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
