Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
sade Daniel rodnande. »Jag lär med tiden nödgas sörja
för mitt uppehälle.»
»Inte så helt och hållet. Jag vill visst inte råda
dig att vara slösaktig — ja, ja, jag vet nog, att du inte
har någon böjelse derför — men du hehöfver å andra
sidan inte egna dig åt någon verksamhet, som du inte
har lust till. Du kommer att få tillräckligt för att kunna
lefva beqvämt som ungkarl. Det är kanske så godt, att
jag låter dig veta, att du kan anse dig säker på en sju-
hundra pund om året. Du kan bli sakförare — eller
skriftställare — eller egna dig åt politiken. Jag tillstår,
att detta senare är hvad som skulle behaga mig bäst.
Det skulle glädja mig att ha dig vid min sida och kunna
påräkna ditt stöd.»
Deronda såg förlägen ut. Han insåg, att han på ett
eller annat sätt borde uttrycka sin tacksamhet, men andra
känslor lade band på hans tunga. Ett ögonblick var han
nära att gifva vika för sin brinnande åtrå att till sir
Hugo framställa en fråga om sin börd 5 men det syntes
honom nu mera omöjligt än någonsin att komma fram
med en sådan fråga — mera omöjligt än någonsin, att
han skulle kunna stå ut med att höra vissa saker från
sir Hugos läppar. Den frikostighet, hvarmed det sörjts
för hans framtid, var så mycket mera öfverraskande, som
baroneten på senare tider varit synnerligt mån om pengar
och sträfvat att göra sina gods så inbringande som möj-
ligt, medan han lefde, för att blifva i stånd att försörja
sina döttrar. Och medan alla dessa tankar på ett eller
annat sätt föresväfvade Daniels själ, föll det honom i hast
in, att det utlofvade underhållet möjligen kunde komma
Irån hans mor. Men denna dunkla förmodan försvann
lika hastigt som den kommit.
Sir Hugo tycktes icke lägga märke till något ovan-
ligt i Daniels sätt och fortfor med sin vanliga pratsamma
liflighet:
»Det gläder mig, att du, utom dina klassiska för-
fattare, läst åtskilligt annat, som är värdefullt, och att
du blifvit litet hemmastadd i franska och tyska. Saken
ar den, att, så framt man inte kan få en universitets-
lärares namn oeh anseende och skrifya lärda arbeten, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
