Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sporde Hedvigs allvarliga, röda läppar, och än
allvarligare tillade den trettonåriga flickmunnen: ”Jag
måste bekänna mig vara en ömkansvärd sceptica.”
Johan Tideman log förstulet, ett klokt och gott
löje, medan han än fastare förvarade de små, mjuka
fingrarna.
”Hur har ni kommit till en slik douteuse
uppfattning, mademoiselle ? Ni är ung och frisk till själ
och kropp.”
”Men jag grubblar mig gammal och sjuk, herre
Min beständiga åtrå är att få veta sammanhanget i
livsgåtorna. Min själ vankar om som i en mörk
kammare, förgäves spanande efter elddonet, varav
den upplysande gnistan skall slås. Det måste ges en
förnuftig mening med, att jag är satt i världen. Icke
må mina dagars tal förlöpa utan att jag vet till vad
gagn. Jag mäktar icke fylla dem med alldagliga
sysslor och nöjas vid spånad och söm. Och vad
nyttar det, att jag stundom ger vika för min
trängtan och hopfogar slätta vers.”
”Slätta”, avbröt Tideman, ”vill ni höra min tanke,
mademoiselle, är det den, att edra toner en dag
skola förliknas vid turturduvans, men varda
oförgängligare än hennes, därför att de ock äga ordens klang
och själens tankespel.”
”Har ni läst...?”
Tideman lät den lediga handen dyka ned i fickans
djup. Där fanns både mineralieprov, sädesfrön, en
snusdosa och diverse annat, men bland det
rikhaltiga förrådet hittade han i alla fall utan svårighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
