Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”En himlavän i dödlighetens rike
Jag såg beklädd i dyrbar qvinnodräkt,
Men til sitt lif, jag aldrig vet des like,
Et lif, som var af högsta Guda-Slägt,
Et lif, som bran af dygdens rena låga,
Och för des lif båd lif och wälfärd våga.
Hon bröt sig fram igenom molnens högder,
Hon hölt sig fast vid evighetens pol,
Fast stormen slog, var hon dock hjärtans nögder,
Hon väntade snart se sin middags sol,
Sin middags sol med fulla strålar blänka,
Som blixt och moln i havet skulle sänka.
Hon Floe het, en utvald, dyr Herdinna.
Des Herde war som hon af ägta stam.
De egde alt, hwad dygd och wett kan hinna
I nöjets lund och bette sina lam:
Ack, kära lund, när jag uppå dig tänker,
I undrans djup jag mig med nöje sänker.” — ––-
”Hedvig, vänd åter från de elyseiska fälten till en
jordevandrare, som obeskrivligen gärna vill ha en
tallrik ölost att styrka sig med i avskedets timme!
Maja-Stina har kallat oss två gånger, men du har
endast lyssnat till Apollos lyra”, klagade magistern
slutligen.
Förvirrad vek Hedvig ihop papperet, men hon
återlämnade det icke, och kusinen begärde det icke
heller. Tysta följdes de åt ut i salen, där det
inbjudande kvällsbordet stod dukat, och där fru
Her-kepæus med sin barnskara redan väntade; gossarna
skulle stå och äta, då det ansågs alltför vekligt för
dem att göra det bekvämt åt sig på stolar. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
