Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vår söta Hedvig skulle väl egentligen icke risas
utan lisas”, inföll Klingenberg godmodigt, ”och vad
emancipationsidéerna beträffa, töra de vara
vildblomster, vilka en förnuftig skördare avmejar med
den lie han possiblement bekommer av — gud
Amor.”
”Jag gifter mig aldrig”, sade Hedvig trotsigt.
Vekare tillade hon: ”Har jag icke tillräckligt bevisat
min stadighet mot min dyre mentors minne.”
”Jo, bevare oss, mer än tillräckligt”, genmälde fru
Maja-Stina torrt.
Mera blev det icke talat i ämnet den kvällen, och
det dröjde några dagar innan den nye läraren
infann sig. Hedvig hade hunnit lära hans dikt
utantill, och dock hade hennes egen penna varit flitigare
än någonsin. Det märkligaste var, att den med ens
slutat upp att gråta sig fram över papperet,
glidande i tåreströmmarnas vällust, tvärtom hade
stroferna gripits av en framkvällande djärvhet, som syster
Maja-Stina skulle funnit högst tadelvärd. Det var
icke heller för henne Hedvig läste sådana alster
som:
”Dumma lag, du blinda sed,
Som af nedrig afund ljuder
När du Evse kön förbjuder,
At Parnassen komma ved.
At du först har fått din fart
Ur en svag och manlig hjerna,
Som sit välde velat värna
Är väl utan tvifvel klart.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
