Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jakob Fabricius hade icke heller hört den visan
förr. Den hette Friarekonsten, och Hedvig hade
hopskrivit den i hast för några dagar sedan. Det
var en lustig satir över de spaka och eftergivna
friama, vilka som äkta män bli morska och
självrådiga.
Iris’ svar till den underdånigt tillbedjande
Clian-ter måste Hedvig sjunga om.
”Det behagar mig övermåttan väl”, sade Jakob.
Och Hedvig sjöng villigt:
”Starka kön, som er berömma
utav styrka, mod och vett,
kunnen I det väldet glömma,
som er Moses en gång gett?
Kan en präktig skönhets stråla
så förtjusa edert mod,
vill jag väl din’ tjänster tåla
och din kärlek kalla god.
Se, här har du hand och hjärta,
akta nu den gåvan grant,
Låt ej vanans välde svärta
vår förenings ljuva pant.
Kom ihåg, när du mig vunnit,
vad du lovat mig förut,
och betänk, att vi ha bunnit
en olöslig vänskaps knut.”
Visan var icke slut, men Hedvig avbröts genom
att Fabricius omfattade begge hennes händer och
kysste dem.
En olöslig vänskaps knut”, eftersade han
innerligt. ”Det är fast obegripligt, min dyra Hedvig, att
jag äger dig, och att vi efter prövningens år äro på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
