Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedvig kunde ej längre ligga stilla. Hennes
skälvande händer sökte elddonet på nattduksbordet, och
hon slog hastigt flintan mot stålet, och när den lilla
röda gnistan sprang fram i mörkret, hälsade hon
den som en tröstare.
Men när ett dåsigt, rykande talgljus, ställt
framför bordstudsaren på byrån, matt belyste tidens
framsniglande mot den grå morgonen, hade de
tröstande tankarna icke längre någon betydelse.
Hon hade i ett slags brådskande ångest,
ytterligare framjagad av klockringningen, kastat kläderna
på sig som för att vara färdig. Till vad visste hon
icke. Men en pinande, dyster aning grep henne och
tvang hennes förnuft under sitt beklämmande hot.
Med händerna för ögonen hade hon sjunkit ned
i den djupa Voltairestolen. Överkroppen vaggade
oavbrutet fram och åter. De nakna fotterna, som
hon stuckit in i ett par tofflor gledo ur dessa och
trampade det kalla golvet som på flykt från något
hemskt och skrämmande.
Talgljuset brann ned i pipan och mekaniskt reste
hon sig för att tända och sätta i ett nytt.
I detsamma hörde hon sin mans röst, men den
hade icke det klara, milda lugn, som eljest utmärkte
den, utan ett torrt och skarpt tonfall. Av de
förvirrade, underliga orden förstod hon, att han talade
i yrsel.
Hon gick fram till sängen och lade sin hand på
hans glödande panna.
”Min älskade”, viskade hon ömt.
Men han förmådde ej strax uppfatta, att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
