Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men att hennes stämning skiftade, det varseblevo
kurtisörerna, ty stod hon ej, sedan kaffet var
drucket i trädgården, mörk som en åsksky i det lilla
öppna Dianatemplet, blickande efter den gula
berlinaren, vilken förde bort den vittre bibliotekarien.
På armen höll hon i ett rosasidenband den sakta
gungande schäferhatten, och huvudet var lätt
tillba-kakastat.
Den vackra, bleka fröken Ingeborg Wrangel lade
sin hand på hennes skuldra.
”Varför så nedstämd, min dyra Hedvig?”
Väninnans ömma deltagande väckte strax
Hedvigs tacksamhet, och hon svarade stilla:
”Jag står och undrar över livets ondska och
fiendskap. Varför har försynen ej bättre tillsagt
människorna att älska varandra inbördes?”
”Säg snarare: Varför ha människorna förgätit
det budet ?”
”Du lilla, fromma Ingeborg”, sade Hedvig
smekande, ”dina ögon se aldrig skeptiskt. Jag avundas
dem, som aldrig tvivlat, därför att deras tro är
ogrumlad, och dem som ...”
Hon avbröt sig tvärt.
Icke detta till Ingeborg, icke bekännelsen om, att
hon också avundades dem, som satte vetenskapen i
trons ställe, men att hon beklagade, bittert beklagade
dem, som tvivlade på världsstyrelsen och därför
också på människornas förmåga att handla rätt och
gott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
