Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oupphörligt sjönk hon ned i drivorna och arbetade
sig svettig för att komma ut till slottsbacken.
Andfådd stannade hon och pustade ut.
Då måttade en gatpojke en snöboll rätt mot
hennes nacke, och med den kalla, uppblötta snön
rinnande nedåt ryggen, men med hjärtat som en
vitglödgad sten i det flämtande bröstet, skyndade hon
att häjda en tom portechaise för att därinne i fred få
gråta ut sina stormande känslor.
Så var det den gången.
När det nya året hunnit stryka ett streck över sin
första månad, och nödens hårda knogar ånyo
trummat sitt veto mot gamla fru Kristinas och Hedvigs
fönster därute i det anspråkslösa lanthuset, hade
Hedvig tröttnat på att skriva panegyriker till riksens
höglovliga ständer. Hade hon icke vid riksdagens
begynnelse uppvaktat dem med en versifierad
gratulation samt inlämnat ett memorial, däri hon
påmint om sin förlust av all egendom och huru hon
blivit försatt i yttersta nöd. Fåfängt!
Bittert sade hon sig, att det högsta väsendet
fråntog henne både livets och dödens möjligheter.
Denna morgon var hon emellertid fast besluten
att våga det yttersta, icke så mycket för sin egen
skull som för moderns. Söta mor finge icke lida
brist på livets nödtorft.
Kusin Karl kom och hämtade henne i släda, och
från fönstret vinkade fru Kristina adjö. Hon visste
icke vad färden gällde, och lika okunnig var
akademiens sekreterare, magister Klingenberg.
Hedvig hade uttalat en önskan att få bruka det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
