Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Tillåter du mig ej i stället att lägga mig för
skaldinnans, nej, för dina fötter, Hedvig?”
”Jo, bevars, min beskedlige Kalle, men ligger du
icke beständigt där”, sporde hon med glittrande
odygd i blicken.
Han skrattade också och började läsa:
”Du mer än wärda Chef för Riksens ädla Tropp.
Du som bäd wett och drift med ädelt hjerta parar;
Den största Himla-skänk, som gåfvors dygd förklarar.
Nu får mit hjerta mod, nu vakna mina hopp.
En olycks kedja är min hela lefnads-tid.
Jag har alt svårt försökt til hjerta och til lycka,
Men hvarken kan elT bör min plågas mängd uttrycka:
Dit öma hjertas lugn må lämnas i sin frid.
Et bör dock sägas dig: den sidsta, grymma dag,
Som mig med tusend’ fler i högsta jämmer förde,
fast då jag miste alt, knapt något mig tilhörde;
En sådan mistning är ju dubbla dunderslag.
En enda dyrbar skatt, jag likväl rädda fick;
En öm, en värdig Mor, af år och sorger trötter,
Uppå min darrand’ arm hon stödde svaga fötter,
Eneas lik jag så igenom lågan gick.
Den lyckan hör dig til, som stora Själars lott,
At slika motgångs rof et ädelt bistånd dela.
Hvad skulle icke i din ro och lycka fela,
Om under all dess glans Du ej fick öfva godt.”
Klingenberg lät papperet sjunka, ty han hörde
Hedvig kvittra som en lärka vid fönstret.
”Det blir vår”, sade hon plötsligt, ”rymden är så
hög och blå — också för mig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
