Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer, omgiven av öm tillgivenhet och alltid med
själen färdig till flykt från den väg, där av
människoödena till sist endast finnes kvar ett par utgångna
skor, tydande på en lång trälavandring mellan disk
och bord.
Hedvig ägde äntligen ett hem hon kunde kalla
sitt. I herr arkiater Bergius’ trevna malmgård vid
Karlbergsallén hade fru Kristina och Hedvig fått en
ljuvlig fristad.
Söta mor hade blå hörnrummet åt den vackra
trädgården, och hennes stoppade länstol stod på
upphöjningen vid fönstret. Där tog hon emot barn
och barnbarn samt Hedvigs många vänner.
Darrande och ålderskyld var handen hon räckte gästen, men
blicken hade det forskande, krävande uttryck de
ögon få, vilka titt spä ja över gränsen.
Den gamla oroade sig för Hedvigs ensamhet, och
hon tycktes vilja se ut en ledsagare åt henne i
någon av de män, vilka tävlade om den svenska
Mi-nervas ynnest.
Fru Kristina likade icke de granna namnen. Hon
sade alltid själv rätt och slätt Hedvig eller
Hedda-Lotta, och hon skakade misslynt på huvudet, när
den brednäste Eckleff anbragte en mytologisk
symbol i varje komplimang.
”Du har unga vänner, dotter min”, nickade hon
stundom, ”de lever i poesi och måneglitter och
grannlåtssnack, som förbryllar själen. Det är ändå
den du skall taga vara på och svara för på
domedagen.”
Hedvig kysste ömsom modems skälvande hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
