Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville ej tro, att hon, den av alla beundrade, den av
alla eftersökta, skulle tända passionens rykande,
gnistrande fackla till ett förledande irrbloss.
Hedvig reste sig också. Hon gick fram till
fönstret, där en rad doftande hyacinter stodo i låga,
gröna burkar. Stilla lade hon sin skrovliga kind
mot en len, blekskär blomsterspira.
”Hyacinter är mina älsklingsblommor”, mumlade
hon som i tankar. ”Deras lukt är balsam och glöd
på samma gång.”
”Men de vissna så fort.”
Fischerström stannade förvirrad bakom henne.
Han förstod icke, varför hon så hastigt närmat sig
blomstren.
”Det är den grymma förvandlingens lag, min
herre. Den gäller för visso allt levande. Icke den
ömmaste vård mäktar något mot förgängligheten.
Så falna också de hjärtan man trägnast burit omsorg
it
om.
”Nej”, utbrast han häftigt, ”så lumpet är icke
människohjärtat. Endast döden kan skilja trofasta
vänner. Vänskapen som naturen är evig.”
Det skimmer, som vid dessa ord, likt solsken lade
sig över Hedvigs drag, skulle Fischerström aldrig
förgäta. Det återgav henne för en sekund
ungdomens ljusa fägring, ren och kysk, men dock
rodnande av drömd lycka.
Och han föll på knä för henne:
”Tillbedjansvärda Aspasie.”
Hon ryckte till.
”Nej, så får ni inte kalla mig. Låt mig vara en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
