Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men ve och förbannelse öfver den här! åtminstone
den skall jag bli qvitt!” — härvid såg jag fragga
af raseri, tror jag, stå kring min mors läppar —
hon ryckte sin guldring af fingret, och kastade
honom långt bort i Lidaån.
Sergeanten bleknade, och påminte sig något
ditåt i dag morse vid ångbåtsrelingen.
Din mor lär hafva varit litet otålig i
äktenskapet? undföll honom.
Fy — fy — herre! utropade Sara med
blixtrande ögonkast, och glömde sitt du. Albert?
tillade hon dock straxt efter med mildare röst.
Tjugu gånger sparkadt sto, som tjuguförsta gången
sparkar igen, är icke otåligt. Och det är visst
och sant inför Gud (sade hon slutligen med en
knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton)
— en var det, som ideligen påminte om, och sade
och förkunnade, att min mor skulle blifva allt
bättre — eller ädlare tror jag dem kalla det —
genom denna plågan: men det var osanning. Ty
det vet jag, att hon vardt sämre år från år. Ifrån
den största ordentlighet och snygghet blef hon
till sluts osnygg, otäck och slarfvig, så jag gret
dervid. (Sara gret just nu). Ifrån att vara en from
och gudlig menniska, ville hon till sluts icke se
i psalmboken — och på sistone — ack —
Hemta dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
