Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskorna jagat bort ifrån sig, och jaga den ännu
så mycket de förmå; ty de anse nödvändigast af allt
att göra sig olyckliga i stort. Icke olyckliga i smått:
tvertom utgå nästan alla institutioner på, att hjelpa i
det lilla, att försäkra oss egandet af det obetydliga,
att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinna sitt
mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till
en ren omöjlighet. Detta besynnerliga sträfvande har
till sin första orsak något visst aktningsvärdt; men till
sina följder hotar det att upplösa menskligheten och att,
jemte lyckan, äfven fördrifva all moral. Hvad kan det
då vara för ett till afsigten aktningsvärdt, som till sina
följder blir så förfärligt? Jo, genom misskännande
af hvad sed och lycka i sig sjelfva, det är, enligt
menniskans sanna natur äro, har man trott sig endast
kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt
sällskap med personlighetens förstörande: det vill säga
hos en menniska, hvars alla former, såsom individ,
sönderkrossades och upphäfdes. Man har trott det
sedliga ligga i det blott och bart allmänna, hvilket
man derföre kallat det rena. Man har icke sett, att
af all personlighets enskildhet är allenast det förkastligt,
som är emot skapelsens sanna mening hos den
personen, men att allt annat enskildt hos den, långt
ifrån att böra förjagas, är sjelfva det ena vilkoret
för personen att vara hvad den bör. Så står man
med all sin aktningsvärda välmening vid det resultat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
