Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bröst kändes stickningar, och hela rummet stod i en
mörk, kall vidrighet omkring honom. Han såg framåt
sängen. Den sken hvit, till följe af värdinnans rena,
nymanglade örngodtsvar. För öfrigt tyckte han, att
den var död och meningslös.
Så satt han en stund och blundade, för att något
göra. Men icke dessmindre såg han. Hvad såg
han? En lång arabesk framrullade sig för hans inre
syn. Der framkommo alla de små särskilda händelserna
under den förflutna dagen, och Saras bild
förnyade sig ständigt, men så mild, så glad. Det var,
till en början, ögonblicket i Strengnäs, då de blefvo
du; så, när hon kom med cigarren; så etc. etc. etc.
Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar
dig? frågade han sig.
»Dumma sergeant!» ropade han halfhögt och
stirrade upp emot taklisten: »hatar mig? Det gör hon
visst icke. Hatar man en stol? hatar man ett bord?
hatar man en möbel? en likgiltig — en ingenting —
en mig!»
Han lyddes, för att upptäcka om hon dock icke
på något vis skulle sofva oroligt. Men det spordes
ej. »Sara Videbeck är icke af dem som drömma,»
suckade han och slöt igen sina ögon. Till sluts har
hon väl ändå ett glashjerta, hårdt och kallt: glänsande,
men stelt. Hon frågar minsann hvarken efter att
hata eller älska. Men hvad är hon då sjelf för en?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
