Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och kanske, afbröt hon med en egen,
ganska fin accent, blir du allvarsamt ond på mig redan
innan vi komma så långt som till Mariestad, så
skiljas vi.. redan der.»
Paret af de begge nätta, välkrökta, mörka
mustascherna höjdes på sergeantens öfverläpp, hvaraf
det är högst troligt, att han ämnade höja sjelfva
läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare
om sin ersättning för mödan att resa ända till
Lidköping. Men Sara hade knappt slutat de sista
orden, då hästarne skyggde till, Gud vet för hvilken
ruska vid vägen; den brunskrynkliga
skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i samspråket med fålarne,
som de två resande sinsemellan^ hade släppt tömmarne
allt för slaka, så att han icke i hast kunde hålla in
dem, utan springarne togo till galopp och började
skena. Nerikes hästar äro af en förträfflig race och
födas väl; eld, mod, ifver att löpa utmärker dem.
Sjelfva Albert måste således snabbt resa sig upp och
stå i sittsen; han ryckte tömmarne ur hand på
gubben och drog in tyglarne barskt, så att de begge
rödblacka skymlarne måste kröka sina halsar likt
höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarne i bringorna.
Skena blef således icke af; men gick gjorde det, så
att hjulbössorna kunde hafva tagit eld, om de haft
lust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
