Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone ingen ställd till henne sjelf, hvarken god eller
ond.
För att muntra sig, lyfte han upp barnen det
ena efter det andra i sin famn, kysste dem varmt
och såg litet skygg ned emot henne, som satt på
grafstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp
på honom sjelf och på barnen, och det tycktes,
som hon till hälften ämnade sträcka armarne efter
dem. Han fastades underbart af denna tafla. Han var
hvarken målare, musikus eller skald; han kunde
således hvarken teckna, sjunga eller säga sig hvad som
så intog honom i den sittande, uppåt skådande
qvinnans bild. Och äfven hon var icke poetisk. Bilden
af det rent och himmelskt okonstlade är likafullt
någonting.
»Nu — nu kom in, Sara! aftonen stupar allt
mer; du kan bli kall. Jag ville icke för tusen
verldar att du skulle förkyla dig.» Han gaf barnen
åter flere kyssar och små silfverpengar; de sprungo
sjungande sin väg, och han tog Sara Videbeck under
armen.
Förkyla mig? Det hoppas jag ej skall hända.
Jag är ganska varm, Albert, fast det tör vara så, att
du aldrig ser mig het, eller finner mina kinder glöda.
Innan de stego ut ifrån kyrkogården, vände hon
sig om en gång, såg på det majestätiska, höga, grå
kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
