Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyåret 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppväger en eventuell risbastu. Bror min hade icke
fått skridskor, emedan han var två år yngre än jag,
vadan vi turade om med noga och girigt tillmätta
tider. Detta var på juldagen.
Pang! Där bar det igenom! Jag kom ned med
halva benet. Jag kastade mig instinktivt på rygg
med utbredda armar och drog foten ur hålet, hasade
mig till säkrare plats och tog av skridskorna. Jag
tänkte icke ett ögonblick på att gå hem, utan klädde
av foten, vred ur strumpan, som ögonblickligen
började knastra av is, och drog den med stort besvär på
mig igen, medan bror min muntert ilade fram över
den falska Ran. Han var lättare än jag, och isen
buktade sig ej under honom så nervspännande och
romantiskt som under mig. Då jag äntligen fått på
mig skon, var turen min igen och jag kunde åter
njuta en stunds oblandad glädje. Så höllo vi på,
tills signalpipan kallade oss till middag och vi måste
lämna paradiset.
Men det kändes så konstigt i foten på hemvägen
— eller rättare, det kändes inte alls. Jag nöp i vristen,
slog på kängan med skridskorna, men det var som att
slå på trä.
Därhemma blev det liv och uppståndelse, ty jag
hade förfrusit foten. Efter långvarig och plågsam
frottering med snö återvände livet visserligen, men
foten såg hemsk ut. Jag blev förklarad i invaliditet,
fick omslag och gud vet vad och en galosch av min
faders att hovera mig i. Jag var out of the play.
Det enda, som tröstade mig, var att bror min inte
heller trots ivrigt anropande av makterna fick gå på
åisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
