Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Jukkasjärvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glänta stod en störd rentjur med högburet huvud och
ångande mule, vit som träden såg han ut. Han verkade
rengud och sagodjur, quinta essentia av myren och
fjället.
Snart voro våra ögonbryn, skägg och pälskragar
vita av frost. Himlen mörknade och man anade
stjärnor i det blå valvet. Vi mötte en rad renar med
akjor och lappar — »puorist, puorist», god dag, god
dag — de hade nyss lämnat byn, och där lågo
Jukkasjärvis grå huslängor och kyrkan och klockstapeln,
ubi deest orbis — där jorden tar slut.
Vi togo in hos Pappilas, gästgivaren, och beställde
ett renkok: renbuljong, som är Lapplands nektar,
och renben, som är dess ambrosia, och renkött och
rentunga, som är dess vad vet jag. Dock kan icke
förnekas, att vi medförde litet annan nektar söderifrån
i en brun plunta.
Ty skriften säger, att man icke skall vara en
hund mot sin egen kropp.
Medan middagen tillreddes, begåvo vi oss till
handlanden Stefanus Johansson. Men vi glömde icke
att först se efter på termometern vid Pappilas’ trappa
hur kallt det var. Bara 28 grader! Rena bagatellen
för arktiska forskare av vår kvalitet.
Hos Stefanus sutto lappar och finnar. Jag köpte
knivar och vävnader till ömsesidig tillfredsställelse.
I mörkningen återvände vi till Pappilas, där
bordet redan var dukat och brasor brunno. Där satt min
gamla väninna, gumman Prosti. Jag försökte hälsa
henne med den Læstadianska omfamningen som förr i
världen. Men hon genomskådade min humbug och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
